Rasernas historia

Abessinierns och somalins historia

År 1868 återvände en militärexpedition ledd av Lord Robert Napier från Abessinien (Etiopien) till England. Med ombord var kaptenens fru, mrs Barret-Lennard, som hade med sig sitt eget ”krigsbyte”, en katt. Hon kallade denna katt Zula efter en hamn i Abessinien.

Zula såg ut som en vildkatt och var extremt skygg. Med mycket tålamod och kärlek lyckades mrs Barret-Lennard tämja henne med tiden. Det finns inga uppgifter om att Zula skulle ha fått några avkommor. Dessutom finns en litografi från 1877 på Zula, vilken inte påminner särskilt mycket om en abessinier. Uppgifter finns också om att engelska sjömän tog med sig katter hem från Abessinien. Dessa katter kan sedan ha parat sig med inhemska katter, vilket sedan ledde till att det fanns tickade katter i England.

Man förde inte stambok över katter på den tiden utan först 1896 registrerades de första abessinierna. Det var Sedgemere Bottle, född 1892, och Sedgemere Peaty, född 1894, som registrerades. Båda med okända föräldrar.

År 1903 föddes en särskilt fin abessinier med namnet Fancy Free. Hon blev champion på Westminster Show 1909. 1905 föddes en hane, Aluminium (Ras Kasar x Rocksham). Dessa två katter ligger bakom de flesta av dagens abessinier. Fancy Free och Aluminium fick en son, Aluminium II. Han och en hona vid namn Salt exporterades till USA. Sedan skulle det dröja ända till 1934 innan Woodrooffe Ena, född 26 maj 1933 och Woodrooffe Anthony, född 18 april 1934, nådde sitt nya hemland, USA.

Många av de tidiga abessinierna hade namn som Aluminium, Quicksilver, Silver Memelick, Silver Fairy och Platinum of Thorpe vilket knappast för tankarna till viltfärgade abessinier. Förmodligen var några av de allra första silverfärgade. Många uppfödare föredrog den varmare viltfärgen varför man selekterade bort silveranlaget. Detta var en ganska lätt uppgift, det var bara att låta de avkommor som icke var silver gå vidare i aveln.

De första svenska abessinierna

1953 importerades de första abessinierna från England. Det var Karen Schmidt som tog in Nigilla Fern och Heatherpine Pharoah. Ett år senare importerade Karen Schmidt även Nigella Constantine. Med dessa katter lades grunden till den svenska stammen. Karen Schmidt födde upp under stamnamnet Snorrehus.

Nigella Ferm, den första Aby katten i Sverige.
Den andra Aby katten som importerades till Sverige.
En av katterna i 2:a generationens avkomma.

 

 

 

 

 

 

Nigella Constantine överläts senare till Margareta Holmström, Rönnvikens. Hon tog också hand om en dotter till Constantine och Fern, Snorrehus Marika. Marika parades med sin far och fick en kull på fyra ungar, en hane och tre honor. En av dessa honor, Rönnvikens Mirabelle, behöll Margareta Holmström. Mirabelle blev Internationell Champion och Best in Show tre gånger. Hon födde små kullar, en till två ungar i varje. En av hennes avkommor, Rönnvikens Tutankhamon, såldes till USA och blev Grand Champion 1963.

De första sorrelfärgade

Margareta Holmström köpte också en sorrel hona från USA. Hon nekades parning i Sverige, då denna färgvariant icke var godkänd på den tiden. Karen Schmidt importerade i början av 1960-talet en sorrel hona, Aurelita van Mariendaal, från Holland. Sedan kom också en sorrel hane, Zorro van Mariendaal.

De första blå och fawn

Den 24 januari 1970 föddes de första blå och fawn abessinierna i Sverige efter Int Ch Bernina Red Daedalus och Eklillas Nefertite. Uppfödare var Jan Högberg med stamnamnet af Silverbäcken. Det var dessutom en regnbågskull, det vill säga en kull där alla fyra färgerna var representerade.

Silverabessiniernas entré

I mitten av 1970-talet fick man i Norge fram silver genom att para abessinier med chinchilla. Denna kombination kom tyvärr att försämra tickingen. I Sverige har man istället fått fram silver genom experimentavel med europé, vilket har gett en mycket god ticking. I Sverige har uppfödning av silverabessinier aldrig varit särskild stor.

Somalins historia

Det var stor skam att få långhåriga abessinier, dessa kattungar smusslades bort för avlivning eller skänktes bort som sällskapskatter. I början på 1960-talet fick abyuppfödaren Evelyn Mauge i USA upp ögonen för dessa vackra, men oönskade långhåriga katter. Hon började på allvar att medvetet föda upp den långhåriga versionen av abessinier och rasen fick namnet somali. Det namnet var ganska naturligt då Somalia är grannland till dagens Etiopien (f d Abessinien).

Under många år var somaliaveln icke helt rumsren betraktat från aby-håll. Katterna höll inte speciellt hög kvalitet enligt rasstandarden. Men under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet fick somalin det uppsving den verkligen förtjänar. Många nya uppfödare blev intresserade av rasen och en mer målmedveten avel kunde därmed påbörjas. Till Sverige kom första somalin 1982, det var Gudrun Calvert, Sinians uppfödning, som importerade den norskfödda sorrelhonan Sanddrop´s Lucy.

Somalins engelska historia

Översättning: Gudrun Calvert

De flesta som äger en somali vet rasens amerikanska historia. Men visste ni att det finns en engelsk också? Den följer nedan och är skriven någon gång 1982 av Iris Wiseman, aby-uppfödare redan på 1950-talet.

Det var med stort intresse jag läste om utflykten till Frankrike, som Essex kattklubbs medlemmar gjorde. Där såg de för första gången somalin och hur mycket uppmärksamhet rasen fick. Det här kom mig att minnas lyckliga stunder! Fick låna några äldre exemplar av CFA:s årsbok och i ett exemplar från 1978 fanns det en artikel om hur rasen togs till vara i USA och Australien. De australiska linjerna kom från en engelsk avelshane, som hette Bruerne Achilles. Han var den första avelshanen jag ägde och kallades för Gus. I hans stamtavla fanns en del katter med okänt ursprung. Gus hade en underbar färg och var helt utan vitt.

Han blev uppkallad efter en tennisstjärna, Gussie Moran, som var berömd för sina spetsprydda underbyxor. Det var precis så Gus såg ut. Han hade mörkt röd päls och det verkade som om han gick i golfbyxor. I flera av kullarna efter Gus dök det upp långhårsungar, en av dem, en hona exporterades till USA.

Men den verkliga starten på somalins historia började för mig på Kröningsdagen, den 2 juni 1952. Min familj samt några vänner firade dagen tillsammans och såg kröningen på tv. När vi åt lunch fick någon plötsligt se ute på gatan en äldre dam, som kom dragandes på en barnvagn. Hon svängde in på vår uppfart och vi gick ut för att se vad hon ville. Vi blev ordentligt överraskade! I vagnen satt en bedårande liten aby! Damen födde upp abessinier under katterinamnet Artrazom. Hon hushållade för en pråmkapten i Gravesend och nu ville hon låna Gus till sin hona. Jag sa att det gick bra och honan blev parad.

Senare fick jag ett brev från henne, där hon meddelade att honan var dräktig, och jag trodde att det var det. Men, omkring 5 månader senare, kom damen inpromenerandes igen och lämnade över en kattunge med orden ”Ni kan ta den här!” och så var hon borta igen. Jag stod där och höll i en av de sötaste kattungar jag sett. Hon hade en underbar färg, en svans som en räv och en fin liten krage.

Efter att jag hämtat mig försökte jag hitta uppfödaren, men hon hade redan gått. Jag skrev till henne och sa att jag inte hade en aning om hur detta kunnat hända och tänkte, att henne hör vi inte av mer. Men hon kom tillbaka med sin hona och den gången blev det två långhår, av vilka den ena exporterades till USA.

Ungefär samtidigt köpte jag en hona av Edith Menezes som parades med Gus. Även där kom det långhår, varav en gick tillbaka till Mrs Menezes. Eftersom Gus även gav röda ungar frågade jag hans uppfödare om han hade mer information om hans bakgrund. Jag fick en chock när jag fick reda på att en aby i stamtavlan, vars mor hade okänd bakgrund, hade hållit bröllop med en chinchilla som bodde längre ned på gatan.

Vi kallade ett av våra långhårsbarn för Houdini, (utbrytarkungen) eftersom hon kunde öppna både dörrar och fönster. Hon bodde hos oss tills hon var 10 år, då hon öppnade ytterdörren, kom ut på gatan och blev överkörd direkt. Vi har aldrig glömt henne och jag är glad över, att vi just nu har en liten långhårig flicka och 4 andra flickor som borde föra långhårsgenen vidare. Jag slutar med att önska lycka till till dem, som återfört somalin till England, och ser fram emot den dag när jag ska få se en blå somali.